sjuttondenovember

Förutom att det är väldigt synd om Joakim och hans familj som fick alla sina saker sulna så tycker jag att det är fruktansvärt obehagligt. Att några med onda avsikter har strosat omkring utanför mitt hus gör mig osäker som sjutton. Går och tänder och släcker lampor och drar upp persienner hela tiden för att folk ska se att folk är hemma i huset. Låter dessutom frukostdisken stå framme på uterummet för att ytterligare förtydliga att vi är hemma.

Saknar patrick som tusan, har ingen arm att sova på på natten. Dessutom saknar jag någon som ligger och pratar i sömnen och tar allt täcke osv..

Nu sitter jag och kliar mig på ryggen (emma klippte mig förut och jag har inte duschat bort de ettriga små hårstråna) och kollar på mordkommisionen.